Julia Söderberg

Har inte haft tid till bloggen på sista tiden. Har haft fullt upp helt enkelt.

Nu beger jag mig mot andra delen av Kumla och träffar Hanna Strömberg, Jesper Ådin, Ludvig Wreeth och såklart min käre man, Simon Karlson.

Nu om ungefär en timme så sitter jag och mamma i bilen och brummar vidare till Danmark, Köpenhamn. Vi ska tillbringa våran helg där och se Take That... Ah Robbie Williams om ni inte hade någon aning om vilka de är. Jag vet själv inte vilka de är, men mamma älskar dem.

Ligger ute på en madrass hos marsvinen. Dom äter som hästar och jag har det allmänt soft. Antar att dom älskar att få äta gräs...

Nu har jag åkt ifrån Simon. Familjen Karlson och inkl. Jesper Wreeth beger sig bort mot Sälen en vecka, utan mig! Hur ska det här gå?

Känns som att jag vill skriva ut mina små häst tramserier på min blogg. Inte så många som gillar hästar som läser min blogg direkt... Tror jag inte iallafall. Så ni behöver ju inte läsa det här inlägget då.

Känns som att jag har massor att skriva. Har gjort mycket de senaste dagarna nu. Känns som en tvångstanke att jag måste skriva vad jag gör på dagarna, och jag vet att det är hur tråkigt som helst att veta. Men gör det med så korta ord som möjligt!

Nu ska Keelord säljas inom en vecka och det känns lite jobbigt eftersom att han var en sån fin häst i mina ögon...

När jag kom hem från Unden med tjejerna så mådde jag bra och var glad och tyckte att jag såg hyfsat brun ut. Sen när jag skulle gå in och duscha bort allt äckligt sand och grejer så mådde jag helt plötsligt inte alls bra! Jag ville spy och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Allt snurrade runt och sen tystnade ljudet. Sen vaknade jag av att mamma ropade på mig för att hon hörde att jag ramlade ihop. Jag kommer inte ihåg nått alls. Men när jag vaknade så satt jag i en gungstol i badrummet med handduken runt om mig. Tydligen hade jag krälat mig upp. Mamma kom in och försökte väcka mig, men inget svar. Hon ringde ambulansen och sen på 3 minuter klampade det in två karlar in i badrummet där jag låg halvnaken och blek. Tydligen så hade jag svimmat och jag hade under 100 i blodtryck. Sen efter ett tag blev jag klar vaken och dem ville ta med mig till sjukhuset. Men usch tänkte jag, jag mår bra! Men jag hade inget val iallafall. Och in kom de med båren och gud vad jag skämdes. Herregud, ser ni inte att jag kan gå? Ut kom jag röd som en kräfta och de skrattade åt mig. Såklart hade jag solsting och för lågt blodtryck. I ambulansen somnade jag nästan. Fick dropp och han sa att han bjöd mig på gratis kvällsmat men icke smakade det nånting. Sen rullade de ut mig och in på barnavdelningen, men icke såg jag inget barn alls. Frös så att jag skakade. Och jag mådde bra, hade ingen anledning till att vara där. Men de ville kolla mig eftersom att jag slog i huvudet dagen innan också och kände av huvudvärk där jag slog i på stranden. Sen hade jag ju hjärnblödning som liten och kunde ha dött, plus så har jag haft yrsel allt för många gånger på senaste tiden. Men inte var det någon fara med det. Utan det var för att jag hade legat på stranden för länge och bränt sönder hela min kropp. Jag är röd som en ketchupflaska.