Är ganska jobbigt att inte få se Keelord mera nu snart eftersom att han försvinner i veckan.
Jag har alltid varit nära hästar ända sen jag var liten. Hade egna hästar och red på ridskola och allt. Sen när jag flyttade till Kumla så ändrade jag mig. Då blev det bara handbollen som jag fokuserade på. Så jag slutade tänka på hästar. Sen nu när jag började på gymnasiet så slog det till. En klasskompis som bor i Kumla hade hästar och vi blev kompisar på en gång. Jag erbjöd mig att hjälpa till nån gång i stallet, och såklart fick jag det också. Kom dit och jag fick stallets finaste häst... Hehe. Konstigt nog så körde hon som äger/ägde Keelord hem mig senare. Ingen aning om vem personen var. Men allt senare så började jag och mamma prata om hästen och det. Och sen visade det sig att de var arbetskamrater. Vilken lycka? Såklart så fick jag bli som en medryttare på Keelord. Var i stallet minst en gång i veckan. Kunde vara tre till fyra dagar ibland. Sådär höll jag på i snart ett halv år, om inte lite längre. Inte behövde jag betala något, kanske ridhusavgifterna, men strunt samma. Det var lycka! Hur lyxigt var det inte? Och hur jobbigt är det inte? Att lämna honom, ah som att falla ner på botten igen. Ingen häst att åka till och mysa med. Illa! Så nu läggs väl min lilla hästperiod ner igen. Tråkigt, men sant...
